En kort vision om lärandet år 2050 (utvecklad från min tidigare hearing om lärandet år 2011), skriven för en bok inom projektet Inspired2050 inför en stor utställning i Kulturhuset under designåret 2005. 100 personer inbjöds att skriva korta visioner om livet år 2050.
Ida Guzzarro är 17 år, född 2033 i Kiruna men bor numera i Stockholm. Som de flesta i Sverige har Ida gått i grundskolan fram till 15 års ålder. Sedan dess varvar hon studier med arbete. Just nu studerar hon industriell holodesign på ett amerikanskt nätcollege samt psykologi tillsammans med sin pojkvän i en lokal stadsdelsgrupp.
Ida arbetar i en ungdomsgrupp från Sverige, USA och Japan som utvecklar en ny “wrist com”, armbandskommunikator. Hon arbetar 15 timmar i veckan och träffar de som bor i Stockholm ibland, men det mesta av jobbet sköter hon hemma framför sin dator. Dagens uppgift är att gå igenom olika designförslag tillsammans övriga i gruppen under ledning av Sarah, som är 45 år och seniordesigner på Sony Ericssons utvecklingsavdelning.
Ida sitter framför sin tre-dimensionella holomonitor och sätter på sig en tunn taktilhandske som kommunicerar trådlöst med datorn. En 3D-bild av kommunikatorn kommer fram, och hon kan både känna känna på den, och vrida och vända den. En livlig diskussion bryter ut i gruppen, deras huvuden svävar i luften runtom modellen. Alla har olika åsikter om vad som är snyggt och bra utifrån sina olika kulturer. De enas till slut om ett material som pulserar i olika färger beroende på bärarens sinnestillstånd. Handledaren Sarah uppskattar deras återkoppling och säger att dom ska få prototyper att testa på sina kamrater.
Ida tar farväl av sina arbetskompisar och säger till sin dator att påminna henne om att spåna med psykologigruppen om hur wristcoms kan underlätta folks sociala kontakter. Dags att träna engelska en stund innan hon ska ut och shoppa med en utbytesstudent. I datorn simulerar hon vardagssituationer där hon möter personer som drar in henne i konversationer.
Hon får stöd av sin virtuelle lärare i form av en ung kille som hon har designat själv och döpt till Guran. Hon byter ofta utseende och egenskaper på Guran. Tänk om jag bara kunde göra om min pojkvän lika enkelt!, tänker hon och ler för sig själv. “Nu vill jag shoppa kläder” säger hon till Guran och hamnar i en virtuell klädbutik. Hon ser sig själv omgiven av olika nya kläder och säger till Guran: “Jag vill prova en träningsoverall, vad heter det på engelska?” En träningsoverall kläs på henne och Guran svarar: “Nice track suit!” och håller upp en skylt med orden på. “Track suit” repeterar Ida, och Guran analyserar och korrigerar hennes uttal. Ida fortsätter att prova en rad olika plagg, och tränar samtidigt på dialogen i affären.
Henrik Ahlén, 2004